Rubrik saknas

HUR MYCKET HINNER man skriva på åtta minuter? Förmodligen inte särskilt mycket om det ska vara kvalitativt, med ett budskap av rang. Åtta minuter är vad det tar att baka ihop en Lax Holandääs, från Findus.

I dag var min sista dag på DN. Förstås jävligt bittert, särskilt eftersom att jag vet vad som väntar. På onsdag står jag antigen i kassan eller skivar salami. Fruktansvärt bittert faktiskt. Emellertid har jag lärt mig väldigt mycket under mina tio dagar som journalist. Arbetet har verkligen gett mig mersmak på yrket – jag vill bli journalist. Fortfarande tror jag att det är betydligt roligare att skriva texter än att redigera, men allt har sin början.

Förvånansvärt många har varit väldigt trevliga faktiskt, trots att jag är minst (minst!) 20 år yngre än mina arbetskamrater. Alla har behandlat mig som den kollega jag faktiskt är, jag trodde definitivt att det skulle sitta en massa dryga folk på sina stolar och tro att jag är fullständigt oduglig eftersom att jag är ung. Men icke! Allt från Trevliga Lisinski, Roliga Hanne till Alltid-lika-glade Peter – alla har behandlat mig väldigt bra.

TIDEN HAR DESSUTOM varit väldigt utvecklande, rent personlighetsmässigt. Jag har lärt mig att det finns vansinnigt mycket intressant i tidningar som man normalt sätt inte läser. Förvisso också en hel massa skit och strunt. Hädanefter kommer jag till exempel ägna tid åt att hitta Sveriges bästa ledare. En stor redaktion som DN kan av naturliga skäl vara väldigt ojämn, men en vinnare ska koras. Klas hävdar till exempel att Brännpunkt, i pajastidningen SvD, skulle utklassa både våra debatter och ledare, så är inte fallet hoppas jag.

Måste också tillägga att jag verkligen tycker om människorna som arbetar på DN:s ledarredaktion. Har ju tyvärr inte pratat så mycket med dom, men samtliga verkar jordnära och inte idiotdryga, bara för att dom får skriva ledare i Sveriges största dagstidning.

Jag förundras ocksåöver idérikedomen, som egentligen genomsyrar all form av journalistik, utom möjligen ren nyhetsrapportering. Som nämnt tidigare finns det förstås en hel del fullständigt värdelösa och ointressanta textrader i en tidning, men det finns också så många guldkorn. Att krita ner en teve-krönika är ju inte så svårt ifall man tittar på ett program och sen tänker: ”Aaa, men vafan, jag skriver en krönika”. Att däremot veta att ”Jaha, det är den 5 augusti i morgon, då ska jag ha en teve-krönika klar kl 14.” – det är inte lika enkelt. Ibland är det enklare, ibland svårare.

I dessa Bergmantider är det förmodligen ganska enkelt eftersom att det aldrig kan bli fel, men vissa dagar, vissa veckor finns det inget naturligt att basera sina texter på. Det måste vara en vidrig press att ändå hitta något som inte bara ska vara intressant, det ska ha ett budskap också.

  

TIDNINGAR I ALLMÄNHET har ju en bestämt mall som gör att tidningen ser likadan ut, varje dag. Sex dagar i veckan ska det finnas en teve-krönika och varje dag ska det finnas en intervju med någon som fyller år. Detta faktum skapar ju förvisso en stilig tidsskrift som håller måttet, mallen skapar trygghet och binder säkert läsare på grund av det. Men en tidning som bara skulle innehålla texter som är skriva av personer som faktiskt vid tillfället har något att säga skulle ju hålla betydligt högre kvalité.

Ifall teve-krönikan bara skulle publiceras dom dagarna då krönikörerna har kommit på något jävligt bra så skulle den alltid vara intressant. Dagens system innebär man trycker iväg en herrans massa strunt som ofta faktiskt är uselt.

Nog om journalistik, ämnet lär återkomma. I dag var det Match Day och nu behöver jag faktiskt inte skriva mer om det.

Klockan börjar bli mycket och jag ska villigt erkänna att mina åtta minuter gick ut för ganska länge sen. Tänkte fylla upp ett glas Coca Cola och titta på ”Live forever or die hard”.

Det slog mig nu också att jag fortfarande inte har författat ihop något som liknar en Amsterdam-reserapport. Får helt enkelt försöka göra det i morgon. Hata gais. Godnatt. 

Dagens låt: Patrik Isaksson – Inre ro.